Den Vita Klänninger

Den vita klänningen

Det har gått ett helt år nu och jag kan fortfarande inte förstå att hon inte finns kvar längre på vår jord. Hon lämnade oss för tidigt. Detta som man fruktar mest som förälder och som man inte tror kan hända, hände. Jag minns det som om det var igår allt hände.

Det var en vacker sommardag, säkert den varmaste på hela sommaren. Solen lyste in genom vårt sovrum som en guldfärgad båge formad efter fönstret och lös upp hela rummet. Dammet i luften förvandlades till glitter i solskenets ljus och utanför fönstret hörde man fåglarna kvittra. Livet kändes helt underbart men man han inte tänka så mycket på det förrän man hör en dörr öppnas och in genom dörren står hon, min lilla dotter Lilly. Hon var så full av energi och glädje där hon med full fart for uppför sängkanten och sätter sig på min mage och frågar när vi ska äta frukost. Man fylls av glädje när man ser henne och just då ler man med hela ansiktet och tänker att det här är livet.


En stund senare skulle det bäras av mot stranden och allt var packat men vart var Lilly? Jag ser mig omkring efter henne och finner henne hoppandes nedför trappan i sin nya vita klänning som hon fick av sin mor. Den långa vita klänningen med brodyr i silver lik blommor i ett snett mönster fallandes neråt. Hon såg ut som en ängel där hon kom mot en och log med hela ansiktet. Hon tog på sig sina skor och fortsatte ut på gården. Nu var vi på väg till stranden. Det var inte långt att gå bara en bit rakt fram och bakom skogsstigen låg den breda vita stranden. På vägen dit småsprang Lilly framför för att hinna plocka prästkragarna och smörblommorna vid vägens kanter. Hon höll sin bukett i vitt och gult och såg ut som en brud vid ett sagobröllop där hon gick framför mig. Jag höll blicken på henne resten av vägen genom skogsstigen tills ett ljust sken blänkte till i ögonen och då visste jag att vi var framme. Stranden var nästan tom på folk. Några ynkliga äldre och ett gäng med ungdomar sen var det öde så långt stranden bredde ut sig. Jag gick en bit längs strandkanten med Lilly i släptåg och när jag hittat den perfekta platsen slog vi oss ned och medans jag packade upp filtar och fika lekte Lilly vid strandkanten där vågorna slog upp mot land så att de precis vällde över hennes små fötter. Jag själv slog mig ner i en av de blåa solstolarna och slöt ögonen. Jag låg där i säkert tio minuter men det skulle jag inte ha gjort.


När jag låg i solstolen tyckte jag att det verkade lite konstigt att hon inte hade kommit eller åtminstone ropat mitt namn. Jag öppnar försiktigt ögonen så de hinner vänja sig vid solljuset. Jag tittar ner mot strandkanten, hon var inte där. Jag reser mig för att se mig omkring för att hon kan vara en bit bort eller vara vid skogskanten. Hon var inte där. En känsla av oro och panik väller upp inom mig och jag ropar hennes namn men det finns ingen som svarar. När jag står där mitt på stranden och skriker ut hennes namn höjer de andra på stranden sina huvuden och de som först kommer till min hjälp är det äldre paret en bit bort. De går fram till mig men det ända jag kan få ut är att hon är borta, min dotter är borta. Den äldre mannen ringer polisen och de kommer till stranden en stund efter. Poliserna försöker prata med mig men jag är i chock men plötsligt ser jag något som blänker i vattnet. Jag går dit och ser i vattnet att där ligger hennes vita långa klänning och flyter. Tårarna faller från min kind och det är nu som jag börjar inse att hon kommer inte att komma tillbaka. Jag tog upp den vita klänningen och kramade den hårt. Nu kommer tårarna i floder. Polisen eskorterar mig hem. Efter några veckors letande hittar de henne. Hon hade drunknat och kommer inte att komma tillbaka till mig. Jag glömmer aldrig när de kom med beskedet om att hon inte finns mer. Det ända jag har kvar från henne är hennes vita klänning och det ska ni veta, det är mitt enda minne kvar från min dotter som bara blev sju år. Hon är min ängel i sin vita klänning uppe och vakar över mig i himlen. Jag älskar dig.

 


Av: Sofie Borell


"Detta är en novell som jag har skrivit i svenskan. Skrev ner allt från huvudet utan avbrott så allt bara kom upp i huvudet. Så den får inte kopieras utan mitt tillstånd!"




Sofie Borell heter jag som driver bloggen och kommer från Sollentuna, Stockholm. Är född 1994 alltså 17år och går första året på Teknikprogrammet. Min största passion är foto och mitt liv är ägnat åt de två islandshästarna, Litla Lif från Sjövik och Gambri från Sjövik. I bloggen får ni följa min vardag bland bilder och islandshästar.

Copyright © by Sofie Borell 2009-2011
sossusblogg@live.com


bloglovin
         

Om

Min profilbild